NY FRÄCK ATTRAKTION

Tänk vad ett landmärke kan betyda för en stad. Jag tänker då inte bara på Ting 1 som jag skrev om igår utan på:

Stockholm som ju har Globen,
Malmö som har Turning Torso,
Paris har Eiffeltornet,
New York har Frihetsgudinnan,
Sydney har Operahuset och
Dubai som har det högsta tornet i världen,
med flera, med flera.

 

Dessa byggnader drar till sig nyfikna besökare från alla världens hörn, det blir en resandeanledning att bara beskåda byggnaden, monumentet i sig från både in och utsidan. Så innan Göteborg hinner bygga sin vikingakub, borde Uddevalla ta chansen och bygga sig Bohusläns landmärke.

Kanske inte världens högsta byggnad, men väl en av världens fräckaste byggnader, innefattande ett badhus kanske? formad som en makrill som skimrar i silver, blått och svart snyggt placerad på den lilla ön i viken utanför den gamla badorten Gustafsberg, så man måste åka skärgårdbåt dit. En skön kombination av nytt och gammalt. En ny fräck attraktion - Uddevallas landmärke ?!?

"Inget vågat, inget vunnet"

 

 



STÖR OCH BERÖR

Hade chansen att få lyssna på Peter Wallén och Mia Skälinger igår, när de höll föredrag om "Personligheter på jobbet". De var så bra och jag hoppas att fler får chansen att åhöra deras klokheter. Det finns så många som jag önskar hade fått höra just detta:

"Jag ska leva med mig själv resten av livet – lika bra att se till att jag funkar!" 

Vi försöker alla visa upp den perfekta versionen av oss själva, särskilt på jobbet. De där andra sidorna av vår personlighet, som vi inte riktigt står för, försöker vi dölja så gott det går.

Det är ju så insiktsfullt fast på något underligt vis så kan jag inte låta bli å tänka på en kameleont. Hur lätt vissa ändrar åsikt, humör och färg för att liksom försöka passa in där de är för att slippa visa VEM de egentligen är.

Hmm...har faktiskt tidigare aldrig tänkt att just denna ödleart faktiskt ju är en destruktiv art som liksom anpassar sig till fullo för att passa in eller så är det, det där igen, att det är av ren överlevnadsinstinkt?

Så då kan man ju stilla undra en onsdag eftermiddag: var går gränsen mellan å anpassa sig och behaga omgivningen till att bli destruktiv och göra detta utan att tycka om det och egentligen ogilla det?!?

Kanske opassande å dra till med en lyrik nu men kan inte låta bli att tänka på den kaxiga låten av Rage Againt The Machine: "Killing in the name".

Och obstinat kan ju va bra att vara ibland i synnerhet när det gäller att lära känna sig själv och sen stå ut med vem man är och därav ha insikt att man kanske måste ha mod att vara den man är och ej vända kappan efter vinden för att behaga eller prestera?!?

Fast tyvärr är det nog vanligt att hellre fly från faran liksom, att hoppa på nästa tåg till Paris, på nå´t vis för att ej bli störd eller berörd. Och det får mig att minnas Rikard Wolfs lyrik i låten "Paris".

"Kära far kära mor,
Ja’ har nu kommit fram till Paris
De’ e’ mycke’ o’ se, o’ de’ e’ väldigt stort ja’ stannar nog lite till.

Ta mig, ta mig, ta mig o’ berör mig
Rör mig, hör mig, gör nånting med mig förför mig.
Ta mig, ta mig, ta mig o’ berör mig
Rör mig, stör mig, gör nånting med mig, förstör mig."

Även en annan man har i en sångtext skrivit om Paris och då tänker jag på bästaste Lars Winnerbäck och "Om du lämnar mig nu". Nummer ett av alla vemodslåtar jag känner till, här framförd ihop med Miss Lee.

Som ju förövrigt kommer till Uddevalla på Solid Sound Of Uddevalla 30-31 aug.

Då kommer det garanterat vara varmare än idag!

//Linda