SANNINGEN I SPEGELN

Så underbart att vakna till ännu en stilla och vindfri härlig höstdag i Uddevalla, Bohuslän. Himlen är dock inte lika blå som igår, när jag fick fotograferat akterskeppet på m/s Sunningen utanför rederikontoret. Det var rent magiskt stilla då.

Spegelbilden visar tydligt vattenlinjens skarpa penseldrag, båtskrovets form och nitar i dess plåtar, som förteller oss en hundraårig historia. På samma vis som ett ansiktes linjer och lyster, avslöjar ålder, glädje och sorg i oss människors liv.


Spegelns historia sträcker sig ända tillbaka till de forntida civilisationerna. Uppfinnaren inspirerades helt säkert från naturen, i form av spegelblanka vattenytor.

Numera är det självklart att speglar är gjorda av glas. Men bland forntidens folk – egyptier, fenicier, greker och etrusker – framställdes handspeglar i stället av metall: tenn, brons eller silver. Inte förrän framåt 1500-talet hade glasspeglarna förfinats så att de på allvar kunde ersätta metallspeglarna.

Berömda är de speglar som skapades i Venedig under 1500- och 1600-talen. De venetianska spegelmakarna smyckade sina alster med ramar av färgat glas eller graverad dekor och de venetianska speglarna exporterades som kostbara lyxföremål till resten av världen.

Lejonprydd spegel

I Sverige blev tysk-svenske ornamentbildhuggaren och möbelsnickaren Burchardt Precht (1651–1738), den förste betydande spegelmakaren.

Han hämtade inspiration från den venetianska stilen och fransk guldbarock och skapade speglar i båda dessa stilarter. Glaset fick han dock importera, eftersom tillverkningen av spegelglas i Sverige inte startade förrän på 1730-talet.

Under 1700- och 1800-talen blev spegeln populär i Sverige, inledningsvis som inredningsföremål i luxuösa hem.





Spegeln är en lika enkel som träffande symbol för nutidsmänniskans fokusering på det egna jaget. Faran med att titta alltför djupt i spegeln, det vill säga att vara alltför förälskad i sig själv, framhölls dock redan i den grekiska mytologin. Den fagre ynglingen Narkissos blev så förälskad i sin egen spegelbild att han, försjunken i sig själv, tynade bort och förvandlades till en blomma.

Kanske något att tänka på i dessa tider, då självförverkligandet förefaller sig bli det alltmer rådande idealet.

//Linda