ÄLSKAR SMAKEN AV SALT & SÖTT

Alltid lär man sig något nytt och idag har jag lärt mig var begreppet: Dra till Tjotahejti! kommer ifrån. En språkforskare berättade följande på radion tidigare idag: Tjotahejti eller rättare sagt det äldre Hotahejt, är en missuppfattning av Otaheiti. Detta är det vad européerna först kallade Tahiti.

 

Det kommer sig av att 'o' på tahitiska är en presentationspartikel som främst används vid egennamn och närmast betyder "det är". 'O Tahiti' betyder således "Det är Tahiti". Därav betydelsen "plats långt borta".

Så att önska någon till Tjotahejti, är ju vänligt på något vis.

Sandstränder, kristallklart turkosblått vatten, en egen bungalow och tahitiska specialitér som: poisson cru (rå tonfisk marinerad i citron och med kokosmjölk, gurka, lök och tomat) olika typer av grillad meka (svärdfisk) och poe (gelépudding av papaya, banan och andra frukter tillsammans med färskpressad kokosmjölk). Och så förstås fafaru-fisk som legat till sig i havsvatten, en sorts tahitisk surströmming.

 

 

Säkert mumsigt. Alla regioner med hav runt sig verkar ha sitt unika sätt att tillreda fisk på. Vi här i Bohuslän har ju våran älskade sill. Min personliga favorit är matjesill från Lysekil. Älskar smaken av salt och sött och den klassiska förpackningen gör också sitt till.


På tal om Lysekil så fick jag just reda på att två av mina favoritartister kommer spela där i sommar, på samma dag t o m. Lars Winnerbäck och Weeping Willows. 10 juli kommer bli helt oslagbart bra!

 

Tänk att få höra "Hugger i sten" så det ekar mellan granithällarna vid Gullmarsvallen, vid Stångehufud. Ren och sann magi, vill jag lova, att det kommer uppstå där & då.

Här är en annan slags magi som utspelar sig på klipporna i Lysekil, fångat av fotografen Peter Ljunggren en solig sommardag.

Visst längtar man?!?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IN THE GHETTO

Snart 20 000 sidvisningar nästan precis på dagen ett år efter mitt första blogginlägg, tack, tack, tack alla ni som tar er tid att ta del av mina reflektioner. siffran 20 000 får mig att tänka på filmen "Twenty Thousand Leagues Under the Sea" som är baserad på Jules Vernes bok "En världsomsegling under havet".

En scen boken som etsat sig fast i mitt minne, trots att det nog är över 25 år sedan jag läste boken, är när de ser den stora bläckfisken. Det finns många arter med bläckfiskar, små och stora, de största kan bli 15-18 m långa. 

Små varianter är mycket goda att äta. Mitt första matmöte med dessa minisquids var på en middag hos familjen jag bodde i Australien 1990.






De smakade kanske extra gott då middagen intogs på en balkong med utsikt över Sydney harbour bridge och Opera huset. Ett gott minne som etsat sig väl fast.

Ett annat färskare minne som också etsat sig fast ordentligt, är den unika spelningen som Weeping Willows bjöd oss på i fredags på Uddevallakasettens kontor. Oj oj oj vilken närvaro, de förmedla i In The Getto.

//Linda