Snart lunchdags och jag börjar bli hungrig nu. Tänker på ett bord uppdukat med tapas, likt de där på Fiezta, som jag nämnde härom dagen. Funderar på om det är storleken på de där små mumsbitarna som gör dem extra goda.
Om det liksom är för att det är begränsad tillgång som gör att de eggar smaklökarna mer?
Och om de därav känns mer exklusiva och attraktiva på något vis?
Så som även snittar på en bjudning ihop med bubbel gör eller som de i vissa kretsar kallas canapéer.
Säger man canapé tänker iallafall jag en liten smakbit med lite lyxigare pålägg på, såsom löjrom, ädelost och exotiska frukter.
Är man engelsktalande skulle man troligtvis benämna dessa som fingerfood. Det låter i mina öron mer som chips, nötter och salta pinnar. Kan ju vara gott som tilltugg till en fredagsöl idag förstås.
Vad man än kallar dessa mer eller mindre smarriga tilltugg, så har det två gemensamma nämnare, att de alla serveras med något gott att dricka till och i att de till synes är små. Kan det möjligtvis vara därifrån talessättet "liten men naggande god" kommer ifrån tro?
Det kunde ju vara så, fast jag har hört folk säga just denna fras, när de svept snapsen till sillen, ombord på m/s Byfjordens julbordskryssningar.
Och då vet man ju inte riktigt om de menar sillbiten eller snapsen?
Hmm....det blev många obesvarade frågeställningar idag och jag blir ofta aldrig riktigt nöjd med bara en förklaring till uppkomsten av vissa begrepp, så jag googlade och fann denna devisen.
Opps, rubriken på det pressmeddelandet från ett Göteborgsföretag som producerar industrirobotar fick mig att rodna lite lätt. Så den får definitivt, klassas som denna veckans fredagsfräckis!
Må väl alla fina läsare och ät och drick med måtta, allt som är smått och gott så att säga
//Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar