BLI LITE ARG!

Vivialdi fyller idag 435 år, om man nu firar någon som är död? Man kanske mer firar hans fantastiska kompositioner. Detta får mig att tänka på det där med tid igen. Hur vissa saker och ting snabbt glöms bort och andra etsar sig fast i människors minnen.

Det finns ju platser man varit på och aldrig mer kan tänka sig att besöka, som raderas snabbt ur ens hjärna, medans andra ställen som man gärna besöker igen framkallar sköna känslor i hela kroppen när man tänker på dem.

Likaså gäller detta människor man mött och gärna möter igen eller avstår från att träffa, kläder man burit och bär, prylar man äger och har ägt och gjort sig av med av enan eller andra orsaken, musik man hört och gärna lyssnar på igen. Så som Vivaldis våren.

Våren i Venedig kan se ut så här. Åh, vad jag känner en stor stark längtan efter skira ljusgröna bokskogar och vitsippor. Eller faktum är att jag längtar efter ännu mer färg i mitt liv när jag ser denna bild.

Vi bleka, gråa nordbor borde våga mer!



Ja då menar jag: våga bli lite argare, våga bli lite kärleksfullare, våga bli lite modigare, våga bli lite mer ifrågasättande, våga låta bli, våga börja med något nytt, våga smaka på nya smaker, våga välkomna något nytt och främmande, ja kanske något skrämmande rentutav?!

Hmm..kan det vara våren som känns i kroppen tro, det där att man vill städa bort det gamla och blomstra ut i full blom igen? Ja jag säger som Karin Boye:

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger."



Med tillönskan om en färgrik vecka.

//Linda