Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa, som dog på 300-talet. Det svenska firandets koppling till helgonet Lucia är dock i princip obefintlig, och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.
Den svenska traditionen har, sitt ursprung i både förkristna och kristna seder. Enligt folktron var den 13:e december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka litet extra och tända lite extra ljus.
Därav kom väl Lucia in i bilden, bäraren av ljuset, ljusets drottning, med sin vackra krona i släptåg av änglaliknande tärnor med glitter i håret och stjärngossar med glimmande stjärnor. Idag ser man ofta få gossar i tågen iklädda linne och strut. Måhända vill de ej bära klänning eller så förknippar de struten med en dumstrut? Eller så är det helt enkelt varmare och bekvämare att ikläda sig tomtedräkt eller pepparkakskostym?
Vad det än må vara, så spelar det inte så stor roll vilka gestalter de valt att vara, många luciatåg är ofta en härlig kombination av en allvarsam skönsjungande förtrupper med tärnor och en lucia med långt hår utsläpp över ryggen, i kombination med små finttrande tomtenissar och pepparkaksgubbar i slutänden.
Jag tänker ej lägga någon genusanalys eller åsikt i detta idag, utan bara njuta av alla härliga luciasånger som bjuds under dagen.
Glögg, pepparkakor och lussebullar lär nog också njutas ett par gånger till innan denna Luciadag är över.
Allt för att fira att alla julförberedelserna är klara, elller hur va det nu med det?
Hmmm...
//Linda
